ja, vad ska man säga. Den dagen man tyckte var så långt borta har nu passerat med en ruskig fart. Vi klev upp klockan 5 för att bege oss till Stockholm/Arlanda. Bilresan gick väldigt fort och vi var framme en bra stund innan victors avresa. Så vi hann med rätt mycket ändå. Vi fikade och satt och surrade om allt och stämningen var ändå helt ok. Såklart pratade vi om hur allt skulle bli där borta och här hemma men det var glada miner. Men hela tiden hade jag en obehaglig känsla i magen som jag inte riktigt gillade. Helt enkelt hade jag väl gråten i mig hela morgonen och jag gruvade mig just för stunden då det var dax för "Hejdå".

Ja vad är det man säger? En flygplats innehåller många känslor på en och samma gång. Människor är glada över att få resa borta, ledsna för att lämna och nära och kära möter varandra i en evig lycka. Därför kändes det som en svår situation med. Jag var sååå glad för hans skull, men allt kändes så jobbigt. Allt kom på en gång och det blev jobbiga 10 minuter, för oss alla! Men nog om det, Victor kommer ha det så underbart där borta och nu börjar man inse att det är ingen "semester" utan det dröjer en stund innan han kommer igen. Så nu är det bara att peppa och jag tror att detta kommer bli kanon!

DETTA FIXAR DU VICTOR. OCH DU BLIR INTE AV MIG SKA DU VETA, JAG SKA VARA SOM EN HÖK PÅ DIN BLOGG OCH VI KOMMER JU GARATERAT ATT HÖRAS AV. VI SAKNAR DIG HÄR HEMMA PÅ ENGELBREKTSPLAN REDAN! :D HÄLSA FAMILJEN! <3

Så.. nu är vi trötta här hemma, och ska nog lägga oss och sova nu. Imorgon väntas jobb.

GODNATT!